Vernissage 25 februari kl. 12-15
Blue Master
Sitt porslinsöga hade farfar Ebbe fått efter en olycka på sin motorcykel av märket Birmingham Small Arms Company. Det har berättats hur det där ögat en gång trillat ut mitt under en julklappsutdelning och att det till barnens förfäran ramlat rakt ner i tomtesäcken.
Bland farfar Ebbes kvarlåtenskap fanns ett plåtskrin med kryptiska prylar och verktyg. På en kanariegul ask med elegant etikett kunde man läsa ”Litoghraphic Crayon No. 1 W Korn 120 Centre Street New York”.
Engelskan begrep jag mig inte på, men innehållet var desto enklare för kritor vet ju varenda kotte vad de är till för: att teckna skörk med kåbåjshatt å revålver. Men kritorna var special-klibbiga, halkade runt på pappret som en berusad isdansös och lämnade sliriga spår efter sig svartare än natten. Det här är ju nästan som att rita med lakritsstänger, tänkte jag och gav upp.
Med den industriella revolutionen exploderade tillgången på konsumtionsvaror. Dagligvara, vardagsvara, förbrukningsartikel och kapitalvara – allt var välkommet och man ville gärna se sina prylar i ljuset av världsvan paketering och färgglad reklam.
Alois Senefelders uppfinning – den litografiska tryckmetoden – passade som hand i handske i du nya sköna värld. Nu kunde man massproducera både text och bild för en spottstyver. Ivar Krüger förstod genast refrängen och med säkerhetständstickor i exotiska paket erövrade han halva universum och kunde bygga sitt Xanadu. Ebbe å sin sida parkerade motorcykeln utanför Göteborgs Slöjdförening. Med avklarad examen surfade han med i en våg av svenska litografer som kom att etablera sig under svensk mellankrigstid.
Bland farfar Ebbes alster är cigarettmärket Blue Master något av en favorit. På paketet syns en vit häst i månljus och midnattsblå himmel. Cigaretterna tillverkades av norska Tiedemanns Tobaksfabrik. De säljs än idag men i stället för visuell poesi paketerar man numera rökverken med svartvita varningstexter.
Från botten av nittiotalets finanskris fiskade mamma upp en liten annons i Göteborgs-Posten.
-Ska du inte söka Dômen Konstskola, Björn?
Jag sökte och kom in. På avdelningen för grafik.
-Vad är grafik, mamma?
Dômen hade svaret men ingen litografi. Det är först nu på Litografiska museet som jag kan slipa kalksten och droppa salpetersyra i gummi arabicum. Och för den som inte redan räknat ut det: de där klibbiga kritorna var inte avsedda för barnteckning på papper. Det korrekta underlaget är miljonårig kalksten från ett stenbrott i södra Bayern. Ordet Litografi är för övrigt en sammansättning av grekiskans lithos – sten och graphein – skriva.
Det tar en stund för syran att etsa sig ner i stenen och då blir det en paus i arbetet. Man kan titta runt bland museets föremål och jag började bläddra i en tjock gammal lunta. Vem hittar jag där i ett hav av svartvita gruppfoton om inte farfar Ebbe. På den tiden klädde sig tydligen hela Sveriges litografkår som Humphrey Bogart. Tänk att farfar Ebbe funnits där hela den här tiden bara för att bli återupptäckt på ett museum av sitt barnbarn hundra år senare.
Med samtiden djupt nedsänkt i en fondue av populärkultur och konsumtion är det kanske inte så konstigt att ett tema i min konst blivit varumärken. Men i kulisserna anar jag nu impulser från farfar Ebbe. Att få snurra hjul och valsar i de mäktiga litografi-pressarna känns lite som att låta cirklar mötas över tid och rum. Det är inte bara massproducerade produkter som litografin lyfte fram på ett nytt sätt. Det gick även att skapa en helt ny slags konst. Tänk Ebbe, på sätt och vis är ju du en föregångare till Andy Warhol.
Utställningen är dedikerad till Ebbe Sölve Mattias Kjelltoft och jag vill tacka museet för generöst stöd under min tid som stipendiat.
Björn Kjelltoft, Stockholm 2024
