Warning: sizeof(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /storage/content/15/180615/litografiskamuseet.se/public_html/wp-content/plugins/wp-hapity/functions.php on line 740

Reportage i Stockholmstidningen

 

Stenhårt tryck i Huddinge

Nyhet 141113
– Man kan säga att det här var bildens genombrott, säger Birgitta Modigh, ordförande för Litografklubbens Arkiv, framför arbetslivsmuseets samling av blankpolerade stenar, tändsticksetiketter och tryckpressar.

I Huddinge kommun ligger ett av Stockholms läns arbetslivsmuseer, Litografiska museet som drivs ideellt av Litografklubbens arkiv. Arbetslivsmuseerna berättar om hur industrisamhället växte fram och gjorde Sverige rikt. Här finns bland annat järnbruk, lantbruksmuseer, yxmuseer, järnvägar, arbetarbostäder, fabriker och tegelbruk.

Och så Litografiska museet, Grudes ateljé och stentryckeri, som det heter till minne av tryckaren Per Erik Grude som testamenterade pengar till en fond som delvis bekostat museet. Det fungerar som arkiv, litografisk verkstad för gamla tryckare och konstnärer, och museum.

I grunden bygger litografiskt tryck på en enkel kemisk reaktion. Fet krita suger upp färg men stöter bort vatten. Genom att måla med fetkrita på en blankpolerad sten kan man få tryckstenen att suga åt sig färg på rätt ställe, men stöta bort färg på de ytor som inte ska ha tryckt motiv. In med papper och sten i en tryckpress, och så har man sitt tryck.
Metoden att trycka litografiskt uppfanns i slutet av 1700-talet, och innebar ett genombrott för tryckta bilder. Det var betydligt lättare att teckna bilderna med krita än att behöva skära fram ett högtryck i trä eller gravera i plåt.
De första bilderna trycktes svart och handkolorerades, för det fanns bara svart färg. Sedan kompletterades med fler tryckstenar för fler färger. Bara man kan passa ihop tryckstenarna ordentligt kan man ha många färger i sitt tryck.
Vid mitten av 1900-talet var dock litografin en utdöende process. Stenarna ersattes i kommersiellt tryck av plåt, film och framför allt offsettryck.
– De här grabbarna – det var ett mansdominerat yrke – bildade något som heter Litografklubbens arkiv och de började samla på utrustningen som försvann och som inte användes, säger Gunnar Fernquist, vice ordförande i föreningen Litografklubbens arkiv.
Själv är han grafiker i grunden, men släpptes till slut in bland litograferna, skämtar han.

Tryckstenar och tryckpressar är ju inget som går in i en garderob, och så småningom fick man problem med utrymmet.
– Problemet kom när vi fick sju och ett halvt ton skrot i form av Johanna. En litografisk stentryckspress från 1898, gjord i Tyskland i Johannisberg. Det är därför den heter Johanna.
I dag är Johanna en av två verksamma pressar av den modellen som används i världen. När konstnärer vill trycka sina litografier i riktiga upplagor är det till Johanna, som står med bredsidan mot en stor glasvägg, man vänder sig.
I flera års tid förhandlade Litografklubbens arkiv med Skansen om att få ha sina samlingar där, men det rann ut i sanden. Det blev i stället Huddinge kommun som erbjöd en fristad, vid Sundby gård vid Orlångens strand.
Kollektivtrafiken ut till Sundby gård är det inte mycket bevänt med, men annars är Huddinge en väldigt bra kulturkommun, slår ordförande Birgitta Modigh fast. Kommunen står för lokalen – hyresfritt.
På platsen där arkivet och museet i dag ligger stod förr en idrottspaviljong på väg att förfalla. Huddinge kommun lovade att rusta upp den, men vid närmare beskådande beslöt fastighetsbolaget Huge att den var i så dåligt skick att det var lika bra att riva det mesta och bygga nytt.
Arkitekten Bertil Schröder ritade den lilla byggnaden, som släpper in generöst med ljus för såväl föremålssamlingen som den lilla utställningssalen för tillfälliga utställningar. Fram till 30 november visas ”Revolt”, en utställning med verk av Albin Amelin, kompletterad med några av hans samtida.
Albin Amelin är ju känd framför allt för sina målningar av arbetare och av stora blombuketter, men här visas även en mer ovanlig sida av hans konstnärskap upp. En sovande gosse, en satirisk teckning med restaurangmotiv.

Utställningsverksamheten har med tiden förändrats till att bli mer inriktad på konst och inte på litografi. Konstutställningar lockar en större publik, resonerar Gunnar Fernquist.
– Färdriktningen har ändrats till det bättre.
Litografi är en term som används rätt löst i dag, men på Litografins museum är det ursprungsmetoden som gäller. Långa rader med tryckstenar står utmed väggarna, många har kvar sina originalteckningar med affischer och etiketter av olika slag.
De stenar som används av konstnärer för att framställa sina verk slipas däremot noga efter färdigställd upplaga. Har konstnären godkänt ett visst antal tryck så ska det inte gå att göra fler.
För att hålla hantverkskunnandet vid liv arrangerar föreningen utbildningar, både internt för att det ska finnas folk som kan sköta museets alla tryckpressar, och externt.
– Vi har fått pengar från Riksantikvarieämbetet för att utbilda i yrket. Det här ska vara ett levande museum, säger Gunnar Fernquist.

Helge Shieche står ute i verkstaden och förbereder ett tryck. Trots att han inte är någon yngling har han, liksom de flesta andra, lärt sig att trycka med sten i föreningen.
– När jag började med litografi var stenarna nere i cykelkällaren. Det var film som gällde.
Bland konstnärer finns fortfarande ett intresse av litografin och att själv måla sina tryckstenar med krita. Men det är inget som lärs ut på de konstnärsutbildningar som finns.
– På Konstfack har de det inte. Jag brukar bearbeta dem för att få dem att komma hit på studiebesök, och det gäller att få dem att komma tillbaka, säger Birgitta Modigh.
De senaste åren har man delat ut ett arbetsstipendium, som innebär att en konstnär får möjlighet att jobba i verkstaden under ett år, för att öka intresset och sprida kunskapen om den ursprungliga litografiska tekniken.
Över tusen tryckstenar ingår i arkivets samling, de flesta med sina originalbilder kvar. Dessutom har man runt tretusen tryck som nu håller på att digitaliseras för att de ska bli tillgängliga för allmänheten. Somliga gamla litografer sparade allt de tryckte, och arkivet har under åren blivit erbjudna att ta hand om ett antal sådana samlingar av litografernas efterlevande.

Även Huddinge kommun har bidragit med föremål till samlingen, i form av en mängd gamla skolplanscher för förvaring. Och så har man förstås sina tryckpressar; alla i fungerande skick.
– Principen är att vi inte ska ha några museiföremål som inte är igång, säger Birgitta Modigh.

 

Ylva Säfvelin